You are here: Home Články / Articles 2004 EU-medlemmar har oförenliga intressen

EU-medlemmar har oförenliga intressen

Ur de gamla EU-ländernas perspektiv förefaller de atta postkommunistiska länder som blev medlemmar av EU den 1 maj - tillsammans med Cypern och Malta - vara överens i de flesta viktiga fragor. Sedan USA:s intervention i Irak betraktar manga västeuropéer EU:s nya medlemmar fran östra Europa närmast som ett block.

Den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfelds uppdelning av Europa i "det nya" och "det gamla" var framför allt ett trick. Bushadministrationen försökte fa som den ville genom att använda den gamla strategin "härska och söndra".

Men samtidigt som denna uppdelning aterspeglade verkliga skillnader mellan de etablerade EU-medlemmarna och nykomlingarna, förstärkte den det felaktiga intrycket att EU:s nya medlemmar sinsemellan har likartad identitet och politisk agenda. Rumsfelds ord hade en splittrande verkan eftersom Västeuropa tycks veta ännu mindre än amerikanerna om Europas östra halva.

I verkligheten finns stora skillnader mellan EU:s nya medlemmar. Inte ens när det gällde Irak fanns nagon större enighet. Medan en del länder, till exempel Polen, gav starkt stöd at den amerikanska linjen, försökte andra kombinera stöd at USA med en förstaende hallning gentemot synpunkterna fran Tyskland och Frankrike. Ytterligare nagra, exempelvis Slovenien, stod pa "gamla Europas" sida.

Tittar man bortom politiken finner man mycket stora ekonomiska skillnader mellan de nya medlemmarna, inte bara i fraga om välstand utan ocksa struktur. Industrialiserade och urbaniserade länder med relativt liten jordbrukssektor, som Tjeckien, Slovenien eller Slovakien, har andra intressen än Polen, där jordbrukare utgör 20 procent av befolkningen.

HISTORISKA TRADITIONER spelar ocksa en roll. Även om alla de nya medlemmarna hävdar att de tillhör "väst" är en del mer västerländska än andra. Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien och delar av Polen delar ett gemensamt arv fran "Mitteleuropa" som formades av det habsburgska riket.

Dessutom var kommunismen som den tillämpades i dessa stater annorlunda än i Baltikum, som var en del av Sovjetunionen.

Att Tjeckoslovakien, Ungern och Polen delade samma erfarenheter bidrog till att idén uppstod vid början av 1990-talet - aren närmast efter kommunismens fall - att skapa den sa kallade Visegrad-gruppen. Syftet var att samordna de tre ländernas strävanden att bli medlemmar i EU och Nato. Visegrad-initiativet fungerade i viss man, även om det under en tid förlamades av Tjeckoslovakiens splittring.

Trots att ledarna för Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien nyligen deklarerade att de vill halla liv i Visegrad-gruppen även efter att länderna som ingar i den trätt in i EU, är framtiden för Visegrad-samarbetet osäker. I själva verket är ödet för denna grupp kanske det bästa exemplet pa hur de nya medlemsstaternas individuella identitet börjar komma till uttryck nu när medlemskap i bade EU och Nato tryggats.

POLEN FÖRSÖKER, som dess ställningstagande till EU-konstitutionen visade, främja sina egna specifika intressen i ett förenat Europa, vilka kan vara svara att förena med de mindre centraleuropeiska staternas. Väl inne i unionen kommer Polen att vara ännu friare och inte hämmas av nagot behov av att stödja andra östeuropeiska länders strävanden.

En del försvarare av Visegrad-samarbetet kritiserar den polska strategi som nu tar form, medan Europaskeptiker i Tjeckien, Ungern och Slovakien ger polackerna applader. Till exempel Demokratiska medborgarpartiet i Tjeckien, som star under stark paverkan av den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus, beskriver Polen som Tjeckiens viktigaste allierade och som en förebild för hur nya medlemmar ska agera gentemot EU.

SITUATIONEN KAN bli ännu mer komplicerad. En del av de politiska ledarna i Tjeckien, Ungern och Slovakien vill att deras land ska ansluta sig till den europeiska integrationens harda kärna om det skulle bli sa att nagra länder en dag beslutar sig för att skapa ett Europa i tva hastigheter. Om dessa länder ansluter sig till den harda kärnan medan andra, i synnerhet Polen, väljer att sta utanför, sa skulle en skiljelinje dras mellan dem som blev slutet pa Visegrad-samarbetet.

Vad som än händer maste hela Europa ta sig förbi klichéerna om "gamla" mot "nya" Europa. Polen kan upptäcka att det har säkerhet och andra intressen gemensamma med vissa länder av liknande storlek bland de tidigare EU-medlemmarna. De baltiska staterna kommer sannolikt att samarbeta mycket mer med de skandinaviska länderna än med andra nya medlemsländer.

DET ÄR OCKSA DAGS att börja tänka pa hur Centraleuropa skulle kunna organiseras. För Tjeckien, Ungern och Slovakien är det inte alls säkert att ett nära samarbete med Polen är bästa sättet att försvara ländernas respektive intressen i EU. Deras intressen behöver inte alls sammanfalla med ett stort och självsäkert Polens intressen.

Det kan vara naturligare för Tjeckien, Ungern och Slovakien att sträva efter ett närmare regionalt samarbete med Österrike och Slovenien - konturerna av ett sadant samarbete kan redan anas.

En sadan regional grupp skulle hallas samman av en lang gemensam historia och förenliga intressen. Detta skulle bli mycket effektivare och hallbarare än Visegrad-initiativet, som klumpade ihop tre sma länder med ett med en befolkning som är större än de tre övrigas tillsammans och som dessutom har en egen agenda.

DN Ledare (Sweden) - 8. 5. 2004